Posten kommer

Från 1906 - inte längre - har Genarp haft en mera organiserad postutbärning – I skrivande stund alltså i 73 år. Under 45 av dessa - betydligt mer än halva tiden - har utbärningen skötts av samma familj: först från 1912 till 1922 av Bengt Svensson och sedan från 1928 till 1962 av sonen Emil Bengtsson, född 1888 och nu alltså 91 år. Samtidigt som Bengtsson ägnade sig åt brevbärning var han först lantbrukare till 1940. Sedan blev han under 25 år flitigt engagerad i Genarps sociala och barnavårdande angelägenheter. Vid midsommartid 1979 sålde han sin villa och flyttade in i en pensionärslägenhet. Där sitter han nu och minns och berättar:

- De första åren från 1906 till 1912 alternerade en fjärdingsman Bengt Bengtsson och en Axel Jönsson som brevbärare. Innan dess hade Häckeberga gods en egen posthämtare, som red till Näsbyholms station, dit posten kom med tåget. Åtminstone tidvis lär en man från Gödelöv då ha svarat för posten till Genarp. sedan han varit och hämtat den till fots på Klågerups station. Och på den tiden gick ju uppdraget på entreprenad - till den lägstbjudande!

Själv började Emil Bengtsson sin aktiva bana med ett par drängaår på en gård vid Kyrkheddinge. Efter värnplikten på ett år vid Wendes artilleriregemente i Kristianstad arbetade han som murarhantlangare tills han 1915 fick tjänstvid genarpsjärnvägen och arbetade på verkstaden där till 1928.

- Järnvägen gick ju då sämre och sämre. Jag hade väl inte fått sluta med de första, men när del 1928 blev aktuellt att fars efterträdare som brevbärare – det var mellan 1922 och 1928 lantbrukaren Janne Persson - skulle dra sig tillbaka och jag fått en liten fingervisning om det, så pratade jag med stinsen Anders Andersson, som ju också var poststationsföreståndare. Jag kunde ju inte leva enbart på stället utan måste ha någon inkomst vid sidan om. Andersson skrev ett brev, som jag skulle åka in med till postmästaren i Malmö. Han förseglade brevet, så jag vet inte, vad där stod i det - men jag fick platsen.

Egentligen var det visst meningen, att Janne Perssons svärson Johan Nilsson - ja, Johan Elfsborg alltså; honom känner du väl? - skulle haft jobbet. Ja, vi tittade väl lite snett på varandra ett slag, men det gick fort över. Postkontoret var den gången i stationshuset. Sedan flyttade den till gamla kommunalhuset, där biblioteketligger i dag, och sedan tillbaka tillstationshuset, innan detta blev detnya kommunalkontoret.

På den tiden fick folket i byn själv hämta sin post på stationen. Dit kom gubbarna och "lånade" en tidning ur tidningshögen och läste - och när brev och andra försändelser blev utlagda på en lång träsoffa i väntsalen, så var de rätt förvetna på dem också. I väntsalen fanns också en del postfack.

Till Genarp kom posten med tåget på förmiddagen. Den var ofta försenad, så man hade inte sorterat och kunde komma i väg förrän vid l- eller 2-tiden på eftermiddagen. Ibland kom posten inte förrän dagen efter - det hände.

- Hur lång var sedan turen?

- Från början var den 28 kilometer - och det var 28 kilometer ganska dåliga vägar. Men normalt kunde jag klara av turen på ungefär 3 timmar. Jag hade ju bil - en så kalladT-Ford.

- Hur många hadebil i Genarp den gången?

- Ja, vi var val bara en tre, fyra stycken. Någon gång på 25-, 30-talen fanns här två som hade taxi. Och Otto Hansson hade bil - det var fadern tillEvald som har cykelverkstaden nu.Jo, sedan gick turen mot Häckeberga - till "Sjöled" som vi kallade det och därifrån över Skoggård till Degeberga, Bramstorp, Kullaröd. Kämparp, Gyllebo. Sångletorp ochHästskobäck - fram till slottet den vägen och sedan hem.

- Hur var det ordnat med posten i Gödelöv och Lyngby?

- Gödelövsbornafick sin post från stationen i Björnstorp och lyngbyborna sin frånKongsmarken. Och det var törst efter järnvägsnedläggningen 1948 somvår tur här sträcktes ut till Espet också. Tidigarehade de därute tätt hämtasin post på Toppeladugårds station.

- Och brevlådor fanns överallt?

- Nja, i början fick man gå in med posten på några av de större gårdarna som Gyllebo och Sångletorp. Men -ja. efter hand tröttnade de väl på att passa de ganska oregelbundna tiderna, så det kom upp brevlådor där också.

- Men du kom inte fram med bilen helaåret.

- Nej. jag har kört hade bil och häst, cyklat och gått till fots. Under andra världskriget cyklade jag väl ett par år och under snövintrarna både i slutet av 1920-talet och då svåra åren 1940- 1942 gick det många gånger bara att ta sig fram med häst och släde. Ja, ibland inte ens på det sättet utan man fick gå. Men då hjälptes vi ofta åt -jag och mina pågar Einar och Ivan. Vi gick så att säga halva vägen var.

Jag kommer ihåg en dag under 40-talets vintrar. Då kom Johan Gren ridande från Gissholm och jag minns sa väl hur han sa: De e fanimej rent livsfarlet å skicka ud människor i de här väred. sa han. Tåget kom sent på eftermiddagen, så det var mörkt och nästan natt, innan jag kom i väg. Jag körde med två hästar, som jag hade lånat, men i backen ovanför Sångletorp bara försvann den ene hästen i snön på slänten. Men etter att ha tagit igen sig en stund, så gjorde den några kraftiga ryck och dök upp igen!

Jag minns att jag gick in på Svarvaretorp för att be någon åka med migrestenav vägen, men där var bara den gamle Jeppsson hemma. Sonen Tage hadegettsig i väg för att handla, så jag fick försöka klara mig själv. Och det gick...

I dag sitter Emil Bengtsson och småskrattar åt besvärligheterna.Det fick gå - och det gick. Och detgick alltså ihela 35 år.Inföll en helgdag mitt i veckan, så skulle posten ut då också.Man hade ännuinte börjat förbättraservicen genom att rationalisera bort postdagar.

Emil Bengtsson har kanske själv aldrig tänkt på det, men hans dagliga 28-kilometerstur runt Häckeberga under 35 år motsvarar faktiskt 7 varv runt jordklotet!

Har någon genarpsbo över huvud taget farit längre utmed vägarna?

Bildtext: Posten är här! Det är någon gång på 20-talet, säger Emil Bengtsson själv om bilden från Sångletorp, där både fru Alm och hennes påg beundrar Bengtssons häst och gigg.

Bildtext: "Järnvägarna" Ernst Larsson och Herman Andersson poserar med "Postaren" Emil Bengtsson vid dennes nya T-Ford. Bilden är från omkring 1928.

Bildtext: Någon post idag? 91-årige Emil Bengtsson tittar i sin ägandes brevlåda. Han liar tittat i andras någon miljon gånger!

Texten är hämtad från ”En bok om Genarp”, skriven av Åke Sundström och utgiven av Genarps Kulturförening 1979.